Lizzy Malm

Jag börjar se saker och ting från Chandu's perspektiv. En vecka sen, förstod jag inte riktigt vad han menade. Känslan att sakna någon. Att man liksom inte fungerar normalt som person. Man finns där, fast ändå inte. Saker som sker runt omkring än verkar vara mer en illusion än verklig fakta. Fastän man har ett leedende på läpparna så känns det inte äkta.

De senaste dagarna har den känslan "äntligen" kommit i kapp mig. I takt med att dagarna börjar bli färre och färre tills den 12:e så blir min saknad värre och värre. Jag orkar knappt vara social längre utan finner mig hellre sittandes i mitt rum lyssnades på musik i min ensamhet. Jag befinner mig i Europas party stad men ändå finns det inget som lockar mig till att gå ut varje natt. Sms:en rullar in varje dag med galna ideer och inbjudan till olika tillställningar men ändå tackar jag nej.

Jag vill inget annat än att träffa min vän. Vi är liksom ett team; han och jag. Och utan honom så verkar jag inte fungera riktigt ordentligt. Jag vet inte om det är så att jag är kär, förälskad eller bara allmänt sällskapssjuk men denna ihärdiga känsla verkar aldrig släppa taget om mig. 13 dagar verkar ju nu vara en evighet i min hjärna. En evighet som jag på något sätt måste skynda på.