I opened up, let you in. But now thats left of me - is what I pretend to be. So together, but so broken up inside.
Jag vet att jag skrev att jag inte skulle skriva någonting på ett tag. Men om sanningen ska fram känns det som att det är det ända som hjälper just nu. Att få skriva av sig lite grann. Men i bakhuvudet så vill jag knappt det. Jag vill inte att man ska få den njutningen att veta att jag mår som jag gör. Att jag faktiskt bryter ihop lite långsamt.
Mina vänner försöker få mig att prata, att försöka komma in i mitt huvud och rota fram mina känslor. Själv försöker jag förtränga de. Försöker att låtsas som att ingenting har någonsin hänt. Att det aldrig existerade. Att allting som fanns där, igentligen aldrig dök upp. Jag har gömt mina känslor långt därbak där ingen kan nå de. Där de inte kommer att bli sårade igen.
Utåt verkar jag vara stark. Kanske rentav glad. Träffar man mig så kanske man tror att jag strålar. Jag antar att jag är en jävel på att dölja saker. För inombords gråter jag. Varje kväll, varje morgon. Jag lever i någon slags bubbla där jag ser på mig själv från utomståendes ögon. Tittar ner på en tjej som sakta men säkert inte känner igen sig själv längre. Det är en slags abstrakt människa som utför de rutiner som sker varje dag. Inte Elizabeth.
Jag är så trött. Så emotionellt slutkörd så det finns inte. Varje lite känsla som jag hade verkar ha blivit sönderpressad precis som en klyfta apelsin. Det finns liksom ingenting kvar längre. Orkar knappt anstränga mig att försöka börja processa allting inne i mitt huvud. Att sätta sig ner och börja fundera ut, planera och bygga upp en slags plan på nästa steg i livet.
Kanske är det fel det jag gör just nu. Att jag förträger allting. Jag kanske är feg som inte vågar inse fakta och vara stark. Det verkar vara lättare att klandra sig själv än att klandra andra. Det är ju alltid lättare att sätta huvudet i sanden än att resa sig upp och se sig omkring. För det är det jag gör just nu. Jag har mitt huvud i sanden där jag är omringad av minnen, känslor och förhoppningar. Istället borde jag resa mig upp och känna en frisk doft av förändring. Att våga släppa taget. Det verkar ju vara väldigt lätt för vissa, varför kan inte jag?
Men jag får väll vara feg. Jag vill förtränga allting en liten stund till. Jag vill hålla mina tankar och känslor begravda ett bra tag till och om jag ska vara helt ärlig vill jag resa bort. Bort till en miljö där jag inte får några minnen och där mina känslor får vara ifred.
Jag försökte hålla det borta från dig. Du skulle slippa se mig svag och bry dig. Men du ville så gärna. Här är sanningen.