Dont speak. Dont tell me cause it hurts.
Helvetes dagen börjar äntligen nå mot sitt slut. Jag har dragit täcket över mig ännu en gång och gömt mig från allt som handlar om att vara social. Men det är ju lätt att det blir så ibland - att man bara ger upp till slut. Iallafall ett tag. Den energin som brukar symbolisera mig försvann helt enkelt. Så till min hjälp har jag svullat en massa läsk och typ inget mer. Tänkte försöka hasa mig upp nu och fräsha till mig inför imorgon; jag ska ju ha min födelsedags middag imorgon på världens (kanske) mysigaste resturang. Något att se fram imot eller hur?
Kommentarer
Trackback