Saknaden är stor
Igår var en konstig dag.
Den var fylld med både negativa och positiva nyheter. Medan jag sprang runt på stan igår med ett leende så stort över att jag hade fått nytt smink, en ny klänning och inköpt en present så ringde en nära vän till mig och berättade det som igentligen inte var så konstigt, men ändå otänkbart.
Min svenska lärare hade gått bort. Visst tänker ni, en svenska lärare - vad berör det dig? Men om sanningen ska fram så var hon mycket mer än bara en svenska lärare för mig, och för ett dussintal andra. Hon var en kvinna som påverkade varrenda en utav oss som satte våran fot i hennes klassrum. Den engergin hon hade var något som jag aldrig har upplevt hos någon annan. Oavsätt hur pass dålig du var, eller hur svårt det var för dig så gav hon aldrig upp hoppet att du skulle lyckas. Hon var en sådan kvinna som gick in i ett rum och alla blickar vändes mot henne. Hennes sinne för humör, hennes intellekt var svår att finna någon annan stans.
Jag har aldrig varit den som skriver kilometer långa inlägg om de som har gått bort. Det känns fel att "hänga" ut en person så.Vet ju inte riktigt hur man ska hantera sådana saker, men ett litet inlägg behövdes iallafall. Jag kommer att sakna henne och det känns som ett privelegium att ha lärt känna henne.