Tankar och funderingar på kvällen.

Ibland är det lätt att drömma sig bort. Bort till det som kanske aldrig kommer att inträffa. Det är lätt att man glömmer det viktiga i livet, det som verkligen betyder något - Jag. Jag betyder något, jag är viktig för mig själv. För om inte jag älskar mig själv - vem annars kommer att älska mig? Vem kommer att prioritera mig framför allting annat i världen? Det är nog inte många. Man måste lära sig själv att leva med sig själv. För klarar du inte av det, blir det nog ingen lätt resa du har framför dig.

Det är jobbigt att bli vuxen. Att inse att saker och ting är på riktigt. Räkningar, falska människor, vänner, fiender och livets konsekvenser är inte längre något man kan springa ifrån.
Man måste ta ansvar, vara stark nog att våga ta första steget och förändra situationer.

Ännu en gång sitter man här och känner ensamheten flöda över än. Man har ett tiotal personer man kan ringa, men ändå känns det så j-vla ensamt. Jag borde vara glad. Det mesta har på något sätt lyckats att fixa till sig självt. Jag har tak över huvudet, vänner, familj, jobb -ändå fattas det något.

Jag saknar en person. En person som man kan sitta och prata med i timmar om ingenting. En person som känner mig ut och in - och accepterar mina brister såvål som styrkor. Jag vill ha en vän som jag kan förlita mig på när livet känns tufft och som kan klappa mig på axeln och le mot mig och säga "det är lungt, vi grejjar det tillsammans." Jag saknar en person som jag kan vara mig själv runt med och ifall det kolapsar och allting blir fel så kommer personen att tycka att jag är bäst. Jag vill ha vän som ser rakt igenom min hårda sida - men ändå låter mig få vara tuff när jag vill.

Saknad. Efter en person. En vän. Någon som förmodligen endast finns i filmernas värld. Någon som kan fylla mitt tomrum i hjärtat. Någon som förmodligen endast finns i filmernas värld.





Knew the signs
Wasn't right
I was stupid for a while
Swept away by you
And now I feel like a fool
So confused,
My heart's bruised
Was I ever loved by you?

Catch myself
From despair
I could drown
If I stay here
Keeping busy everyday
I know I will be OK

But I was
So confused,
My heart's bruised
Was I ever loved by you?

Out of reach, so far
I never had your heart
Out of reach,
Couldn't see
We were never
Meant to be

So much hurt,
So much pain
Takes a while
To regain
What is lost inside
And I hope that in time,
You'll be out of my mind
And I'll be over you

Out of reach,
So far
I never had your heart
Out of reach,
Couldn't see
We were never
Meant to be

Out of reach,
So far
You never gave your heart
In my reach, I can see
There's a life out there
For me

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback